Det var också klart nåt som jag alltid gick runt och tänkte på.
Vad händer den dag han dör? Kommer jag att ångra mig?
Kommer jag att känna att jag var för hård eller att jag borde ha pratat med honom?
Men för två somrar sen ringde min telefon. Det var min mamma.
Hon berättade då att min pappa hade gått bort.
Då kände jag ingenting. Alltså ingenting.
Det var också sorgligt att jag inte kände nånting alls.
Jag trodde att jag skulle vara ledsen, men det var jag inte.
Dagen efter åkte jag hem och pratade med mina systrar.
Då frågade de om jag var ledsen. De sa att jag inte var ledsen.
Det var en udda upplevelse. Folk förväntar sig att man ska vara ledsen.